Arkiven - introduktion till kyrkböcker och mantalslängder

Det är nu dags att börja lära sig lite om de arkiv som finns i Sverige där du kan söka uppgifter om dina förfäder och släktingar. Själva grundstommen för släktforskningen är kyrkoarkiven. Kyrkan var tidigare ansvarig för folkbokföringen i Sverige fram till 1991 då Skatteverket tog över uppgiften.

De äldsta kända förteckningarna över en befolkning uppkom redan under rommarriket, vilket gjordes genom muntlig självdeklaration vart fjärde eller femte år inför censorer. Dessa uppgifter antecknades i mantals- och skattelängder. Under rommarriket fördes även mönsterrullor över värnpliktiga.

Med det rommerska civilregistraturet som förebild började sedemera den kristna kyrkan att registrera församlingsmedlemmar redan från 200-talet. Denna registrering blev dock inte långvarig utan kom snart att upphöra.²

Under medeltiden började folkbokföring att tas upp igen, och den äldsta kyrkoboken som finns bevarad till vår tid är från Givry i östra Frankrike, det är en förteckning över begravna 1334. Det är sällsynt i Europa med kyrkoböcker före 1500-talet. År 1497 presenterade kardinalen Francisco Ximénez de Cisneros ett dopregister i Toledo, Spanien, vilket kom att bli en modell för den registrering som katolska kyrkan kom att införa i resten av Europa. År 1563 vid den tridentinska kyrkomötet ålades alla präster att föra dop- och vigselregister, vilken var en del av motreformationen¹.

Prästerna kom att med hjälp av länsman och kyrkans sexmän att upprätta mantalslängder upptagande alla män mellan 15 och 60 år som övergavs till utskrivningskommissarierna för att få folk till soldater. Antagligen har prästerna därför haft viss koll och anteckningar om befolkningen i socknarna under medeltiden fram till 1600-talet, dessa finns dock inte bevarade.²

Något som är mer säkert är att de medeltida prästerna förde böcker över ekonomin i socknarna, inkusive gåvor och fester som skulle hållas till minne av enskilda kyrkors välgörare. Första gången dessa böcker omnämns och att sådana register skall hållas är i 1571 års kyrkoårdning.

I Sverige kom de första kyrkböckerna först på 1600-talet och då på privat initiativ av biskopar och präster. Ärkebiskopen Olaus Martini förmanade år 1608 under ett prästmöte att föra bok över alla barndop, vigslar, trolovningar och register "opå alt annat, som wårdar någott". Den första föreskriften om husförhörslängd och kyrkobokföring i Sverige utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius under 1620-talet vilket ledde till att man i Västmanland och Dalarna kan följa husförhörslängder ända från 1620-talet, något som kom att bli mer allmänt i resten av Sverige först många gånger efter år 1750 ¹,². Den äldsta svenska kyrkoboken är en dödbok för Helga Trefaldighets församling i Uppsala 1608-1615.²

Kykoordningen av år 1571 föreskrev att för att få ta nattvarden måste vederbörande kunna fader vår, tron och budorden. 1596 kom domkapitlet i Uppsala att besluta att prästerna skulle resa omking i socknen och sammankalla ett byalag eller två i taget och hålla förhör. Det var dock Johannes Rudbeckius som var först med föreskrifter om förhörslängder som skulle uppta alla över 10 års ålder med anteckningar om hur många katekessytecken en och var kunde läsa, hur många stycken personen kunde ur Luthers förklaring och om hans/hennes förståelse.

År 1631 kom kunglig instruktion att biskopen skulle se till att alla kyrkor hade längder för att anteckna bland annat döpta och begravna. 1633 kom biskop Botvidi att föreslå att ingen person, man eller kvinna, piga eller dräng skall tillåtas att komma in i någon socken utan brev med dott besked om deras ära. Detta är alltså vår första föreskrift om flyttningsbetyg.

Karl XI tillsatte 1684 en kommission av adliga jurister för att arbeta fram en ny kyrkolag, resultatet blev en ny lag den 3e september 1686 (utkom 1687 och bekatgjordes i landet 1688). Denna lag kom sedan att gälla fram till 2000 (givetvis med stora förändringar). Det är också denna lag som kom att ligga till grund för vår moderna folkbokföring och alla de kyrkoböcker som du snart kommer att bekanta dig med. Viktiga punkter i lagen var:

2 kap 10 §: "Presterna skola hålla wisse längder på alle sine åhörare, Huus ifrån Huus, Gård ifrån Gård, och weta besked, om theras framsteg och kunnskap uti theras Christendoms stycken".
3 kap 12 §Prästen skal uti Kyrckeboken anteckna Orten och Dagen, hwar och när ett Barn födt är, såsom och när thet döpt warder, jämwäl Barnetz, dess Föräldrars och theras Namn, som Wittnen til dess döpelse warit hafwa."
24 kap 8 §"Dheslijkes ingifwa en Längd, med Columner, angående sitt Sochnefolckz förkofring i Catechismi lära, efter hwilken förteckning, the och föliande Dagen skola förhöras.
24 kap 22 §: "besökia sine Åhörare, thet ena Huset efter thet andra, när the å båda sijdor kunna ther til hafwa bequemlig tijd och lägenheet"

Hur dessa kyrkoböcker skulle se ut klargjodes i tolv punkter:

"Sedan frarntagas Kyrckioböckerna, uti hwilka, under wissa Blad och Titlar införes.

Inventaria på alt thet som Kyrckian äger, i löst och fast, med all then underrättelse som ther til hörer.
Kyrckiones inkomster, af hwad Namn the och måge wara.
Prästegårdz Inventarium, och dhes tilhörige ägor.
Bänkelängden, hwar uti Åhr efter Åhr, the förandringar som dher wid skee, skola upteknas: Men twistige måhl om Bänckar, som intet med förlijkning kunna slättas, höra under werldzlig Rätt.
Räkningen på inkomst och utgift, för hwart åhr särskilt, under Credit och Debet rätteligen författad, samt underskiifwin af Kyrckioherden och Kyrckiowärdarna, sedan hon i Församlingens närwaro är upläsen, och sanfärdig befunnen.
Hwad som i Sochnestämma slutit är, Kyrckiones nödtorft angående.
Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller och thet, som utom Naturens ordentelige skickelse, i Elementerne, eller på quicht och dödt, sig teer och wijsar, som wärdt är at upteckna.
Visitations Acterne.
Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan the äre komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa.
Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro.
The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begraftie, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder.
Theras Namn, som tijd efter annan flyttia in uti, eller utur Församlingen, med efterrättelse, hwadan the komne äro, huru the sig förhållit, och hwart the fara Skrifteboken, eller then förteckning på Sochnefolket, under By och bolag, för deeld i wisse Columner, ther uti hwars och ens, som läsa kan, framsteg i Catechismi lära, beskrifwit warder, inrättas särskilt, och skal af Prästen, med sine Titlar, ställas i behörig richtigheet, emellan then Dagen Visitationen förkunnas, och tå hon hålles.

En kyrkobok som inte omnämndes i algen men som dock kom att bli ganska vanlig är kommunionslängderna. För den som ville begå nattvarden så var det anmälningsplikt, något som skedde muntligen. På detta sätt kunde prästen veta hur mycket vin och oblater som behövdes, och han kunda också kontrollera att alla som villa ta nattvarden hade rätt till det. Eftersom anmälningarna skedde muntilgen (få kunde läsa och skriva på den tiden) så behövde prästen anteckningar itll stöd för minnet. Av dessa kommunionslängder finns det två typer, den ena är bara i tidsföljd nedskriven förteckning, den andra är som i förhörslängden, uppställd hus för hus, går för gård. Ofta kom även förhörslängden (katekisationslängden) att slås samman med kommunionslängden och även uppta ateckningar om såväl kristendomskunskap och nattvardsgång.

Konventikelplakatet från 1726 påbjöd husförhör över hela landet, noteringar som ofta gjordes i form av kladd för att senare renskrivnas. Tyvärr bevarades inte alltid dessa kyrkböcker utan försvann. Ett tag in på 1700-talet kom förhörslängderna att kallas för husförhörslängd. I konventikelplakatet står: "Ty skola Prästerne efter theras Sed och Ämbetes skyldighet wara förbundne troligen sin anförtrodde Hiord at wårda och utom de vanlige Catechismi förhör i kyrckian esomoftast besöka sine Åhörare i deras huus eller där sådant beqwämligen ej låter sig giöra då några huus i staden och byar på landet i sänder sammankalla på det de med all Säkerhet måge förnimma deras framsteg i Christendomen och dem til den rätta Salighetens grund och kundskap föra ...."

Dessa kyrkböcker utgör stommen som släktforskare, men de är ingalunda det enda materialet som finna att tillgå.

Mantalslängder

Den tidigaste folkbokföringen i Sverige var inte kyrkböckerna, utan istället var det den militära folkbokföringen med bl.a. utskrivningslängder. Dessa finns från medeltiden och fram till 1600-talet. Den äldsta registret är från 1530-talet och utgörs av namnlistor med uppgift om utbetald lön till Gustav Vasas knektar.

1552 bestämde kungen att kronans och adelns fogdar skulle registrera alla knektar i varje härad, socken och by, var för sig, inklusive den lön som erhålligt. Vanliga beteckningar på dessa register är mantal och mantalsbok

1602 förändrades systemet till att för var tionde gård så skulle en soldat utnämnas och mantalslängder skulle upprättas för alla män mellan 15 och 50 år gamla. Soldaten skulle tas från den gård som hade flest inneboende. Några år in på 1600-talet blev ordet rulla vedertaget namn på de gamla knektregistren. Reglerna för detta system kom att förändras flera gånger, bl.a. så beslöt Gustaf II Adolf att alla bönder mellan 15 och 70 år skulle upptas i mantalslängderna. Under 1600-talet kom också syftet för mantalsskrvningen att även innefatta beskattning mer än att bara skriva ut soldater².

Många fler arkivbildare finns som man som släktforskare kommer att ha användning av, förutom kyrkoarkiv och krigsarkiv så är det särskilt de juridiska arkiven med bl.a. domböcker och bouppteckningar. Föreningsarkiv kan också vara intressanta, särskilt för den som forskar från slutet av 1800-talet och frammåt. Dessutom finns privatarkiv, mediaarkiv m.m. Mycket mer finns, tänk på att det t.ex. bara på Riskarkviets avdelning i Stockholm finns 30 hyllmil med material!

Riksarkivet

Ansvarig för arkiven är Riksarkivet, som är en av Sveriges äldsta myndigheter och som bland annat har det material som nämns ovan. NAD, Nationell Arkivdatabas är Riskarkivets databas.

Riksarkivets olika arikivhenheter har forskarsalar. Dessa arkivenheter är:

Landsarkivet Göteborg för Västra Götalands län
Landsarkivet i Härnösand för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norbottens län
Landsarkivet i Lund för Blekinge, Halland och Skåne län
Landsarkivet i Uppsala för Uppsala, Södermanlands. Örebro, Västmanlands och Dalarnas län
Landsarkivet i Vadstena för Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar lön
Landsarkivet i Visby för Gotlands län
Landskarkivet i Östersund för Jämtlands län
Värmlandsarkiv, Värmlands lön
Riksarkivet Marieberg och Arninge
Krigsarkivet
Stockholms Stadsarkiv (SSA) för Stockholms län
Malmö Stadsarkiv för Malmö kommun

Du har nu fått en bakgrund till de viktigaste arkivtyperna för en släktforskare som precis skall börja. Nästa steg är att bestämma hur vi skall närma oss arkiven och vilka alternativ vi har.

Släktforskarens ordbok: nyckeln till bouppteckningar av Barbro Lunsjö, 2009. För att få mer "kött på benen" är gamla bouppteckningar en utmärkt källa. Dock kan det ofta vara svårt att veta vad de gamla sakerna som omnämns faktiskt är för något.

Mitt liv och min släkt av Rolf Ellnebrand och Johan Schönstedt, 2009. Denna bok hjälper dig att skapa en bok om din egen släkt. Guid till hur du trycker en egen släktbok. Kan vara till hjälp för den som vill ha inspiration för hur forskningen skall presenteras.